Klockan 8 kommer taxin och hämtar oss alla 6 för att ta oss till Jozani Forest, den enda nationalparken på Zanzibar. Det första guiden visar oss är en pytteliten groda, omöjlig att upptäcka för ett otränat öga. Här finns bland annat den utrotningshotade apan ”red Colobus”. Guiden tar oss runt i skogen och vi ser många apor, de äter löv och sitter i träd där en rund grön omogen frukt växer (ser nästan ut som lime), apornas magar tål inte sött/socker – om de kommer över kol äter de gärna det för att hjälpa matsmältningen. Här växer t.ex. mahogny. Vi går igenom ett mangroveträsk innan turen är slut.

Efter parken åker vi till en ”kryddfarm” för att få se hur kryddorna växer, vilka användningsområden de har utöver att vara krydda. En liten frukt med taggar kallad ”lipstick” har frön som avger en röd/brun/orange färg när man mosar dom – färg som kvinnorna målade läpparna med förr. Vi ser kanelträd, peppar, ingefära, gurkmeja, vanilj, citrongräs som vi får snurra ihop på ett speciellt sätt så man kan stoppa ner i en kopp och göra thé. Peppar och vanilj måste växa på något, ha ett annat träd att slingra sig upp på. Innan man kan skörda vanilj måste man vänta ca 5 år! Inte undra på att vaniljstänger är så dyrt. Vi blir påklädda kronor/armband/slipsar flätade av palmblad. När turen är slut får vi äta lunch, de breder ut en stor plastmatta på marken och dukar åt oss. Den måltiden var bland det godaste jag ätit under min tid på Zanzibar. Riset var kryddat med en mängd kryddor (bl.a. nejlika) och smakade underbart. Innan vi lämnar farmen klättrar en kille upp i en kokospalm för att plocka kokosnötter till oss – och vi ska sjunga när han klättrar upp. Han öppnar dom åt oss och vi får dricka kokosvattnet och smaka på kokosen som är mjuk, sladdrig och geleaktig.

Tillbaka till hotellet badar och slappar vi ett tag innan vi blir skjutsade till ”The Rock”, en restaurang som ligger på en klippa en bit ut i vattnet. När det är lågvatten kan man gå, annars båt. Vi dricker bubbel och sjunger för de två som fyllt jämnt, äter gott och njuter av det ovanliga och mysiga stället. Vi har 2 timmar på oss och när det är dags att gå är det högvatten och en båt med två förare väntar vid trappan. Det är svårt att kliva ombord då det blåser och är vågor. Men vi kommer säkert iland.